Staten – medborgarens största fiende
Som medborgare finner jag att min grundlagsenliga rätt att få min rätt tillgodosedd avseende opartisk handläggning i domstolarna är kraftigt kringskurna. I synnerhet om jag dessutom är same. Alltså en form av institutionell rasism.
Jag kan klart se att mitt tillträde till domstol har varit obefintligt.
Obehörig pensionerad domare har tillåtits döma, vilket är i strid med RF 2:11 och
RF 11:1 stycke 3.
Staten har för stort inflytande i dessa mål enär domstolen hänvisar till statens tyckande om brister i släktutredning, arvsförhållanden och redovisning av lappskatte-
landets geografiska belägenhet. Allt detta är redovisat i stämningsansökan och skrift-
växling.
Statens bestridande av käromålen, ( alltså fler än mitt) är stötande eftersom jag ser klara belägg för regeringsstyrt (tidigare S-regering) agerande. Ex.vis kan ett telefon-samtal eller personliga åsikter från statsråd inte kontrolleras eftersom de ej diarieförs eller dokumenteras på något sätt, vilket däremot allt skriftligt material görs. Alltså – hur hanteras dylika påtryckningar mot t.ex. domare, som är underställd regeringen via Domstolsverket? Är det ens möjligt för t.ex. en domare att hävda grundlagen gentemot arbetsgivaren – Domstolsverket – Statsråd?
Om jag förstått det hela rätt så är staten enbart den andra parten i målen och inte en ingående del i domstolarna.
Vad staten tycker, staten anser är domstolarnas beslutsunderlag. Staten anser att släktutredningen från den siste skattelappen i rakt nedstigande led inte är tillräcklig bevisning på mina anspråk på att tillhöra kretsen saklegitimerade arvtagare till det tidigare jordeboksförda lappskattelandet. Detta trots intyg från utomstående expert
med sammankoppling av personbevis från Skatteverk och intyg från födelsebok på
landsarkiv. Mer komplett går inte att få.
Staten påstår vidare att jag inte visat vilka andra ättlingar, som kan vara saklegitimerade arvtagare till berört lappskatteland. Domstolen framför alltså samma
bedömning när man helt går på statens argument. Domstolen borde veta att endast
domstolen själv kan ta ett sådant beslut till en komplett utredning om vilka arvtagare som avses. Ingen har rätt att göra en sådan komplett släktutredning utan att begå lagbrott mot den 70-åriga sekretesslagen.
Domstolarnas beslutsunderlag är också att staten anser och tycker att jag och andra sakägare inte har visat hur vi skulle ha rätt till egendomen via arvsdokument eller annat. Detta är omöjligt då staten via länsstyrelsen begick stora rättsövergrepp genom att hindra/inte tillåta upptagande det jordeboksförda lappskattelandet i bouppteckningarna. Detta kunde länsstyrelsen utföra genom övertagning av härads-rätterna. Därmed upphörde den tidigare mycket goda rättsvården i Luleå Lappmark.
Domstolarnas slutliga beslut förutsätter, att nutida kärande skall återställa den oreda som, staten själv framkallat och till exempel genomföra rent fiktiva boutredningar och arvskiften i nutid som villkor för att få genomföra en rättegång om bättre rätt till skattelandsegendom gentemot staten.
Domstolarna påtalar också som skäl för avvisning av målet att staten inte anser att vi har visat vilket geografiskt område som lappskattelanden avser. Detsamma avser vilka nutida fastigheter som är registrerade på det angivna lappskattelandet. Då detta för en lekman är förenat med både brist på kompetens och kostnader så är det betänkligt att inte domstolen kan tillse att Lantmäteriet bistår med detta. Staten är själv
orsak till denna röra (eller ska man kalla det för en röd röra) med att de tidigare jordeboksförda lappskattelanden inte överfördes till det moderna fastighetsregistret.
Trots detta har målsägarna kunnat visa var de enskilda lappskattelandet finns, och har redovisat dem på topografiska kartblad dels med hjälp av gamla syneprotokoll
och andra domprotokoll och dels med gamla anfäders berättelser, som lever vidare i samisk muntlig tradition. Alltså – även inom detta område har käranden visat på fakta, som underkänts av staten.
Domstolarnas handläggning av dessa mål präglas av direkt ovilja att tillåta en saklig prövning av kärandens anspråk på återlämnande av jordeboksförd skattelands-egendom. Klagande har vägrats tillgång till bevisning i form av i offentliga arkiv förvarade allmänna handlingar, vilket strider mot rättegångsbalkens föreskrifter i
RB § 35:6 och 38:8. Återigen statens större inflytande i målet via S-regeringens
osynliga agerande.
Här inställer sig ett antal frågor, som måste diskuteras;
a) Är det överhuvudtaget rätt att Domstolsverket är placerat under
regeringen? Borde detta verk hellre vara placerat under riksdagen
för att bättre kunna vara en neutral kraft i samhället och bättre
tillvarata allas lika värde inför lagen?
b) JK ska ju vara en myndighet för att bevaka att den enskildes rätt
I samhället tillvaratas, men är samtidigt Statens representant i mål
som staten är part i. Detta tycker jag är fel, och borde vara ordnat
på annat sätt.
Sten Söderhagen
<!-- Bloggtoppen.se --> <a href="http://www.bloggtoppen.se/"><img border="0" src="http://www.bloggtoppen.se/tracker.php?do=in&id=9102" alt="Bloggtoppen.se" /></a> <!-- /Bloggtoppen.se -->
